Jag vill skriva en bok. Med massa olika metaforer och saker som bara kommer upp i min hjärna hela tiden just nu. Låter kanske hur dumt som helst men det är lite så jag är. Sånt jag tänker på. Varför är en fråga som ofta kommer upp. Varför blodet är rött, varför jag är den jag är och bara varför allt är som det är.
Så jag vill skriva ner det. En ny blogg. Så får det bli för att skriva allt för hand kan bli ltie jobbigt.
Men en nu blogg, det låter bra.
Jag är den jag är och jag är faktiskt helt okej nöjd med det.

Slutsats från våran del.
Det var fan mer än 6 månader. Det är länge, och om man ska vara logisk så borde det då ta mer än 6 månader att komma över det. Logiskt sätt.
Men vi vill inte komma över det för vi vill inte släppa det.
Så slutsats.
Vi ger inte upp. Det blir bra. Vi har 6 dagar på oss.
För man ska väl kämpa för det man behöver? Eller hur?

Slutsats från våran del.
Det var fan mer än 6 månader. Det är länge, och om man ska vara logisk så borde det då ta mer än 6 månader att komma över det. Logiskt sätt.
Men vi vill inte komma över det för vi vill inte släppa det.
Så slutsats.
Vi ger inte upp. Det blir bra. Vi har 6 dagar på oss.
För man ska väl kämpa för det man behöver? Eller hur?

Känner mig som värsta psychfallet som måste ta allt dag för dag för att orka. Och knappt ens orka det. Jag vill vara mig själv igen ! Det är vägen till det som jag tappar bort mig på. Den vägen som är så krokig att man bara går i en cirkel. Allt påminner mig om dig. Allt. Du behövde inte göra mer en le, ditt leende som är så perfekt det kan bli så var jag igång igen. Tre jävla timmar i sträck. Det finnd bara inte. Inte för mig som brukar vara den som håller om den som gråter, skrattar konstsnt och bara är glad.
Det ska bli bättre för varje dag som går. Inte värre.

Nej jag klarar inte alls det här.

Det fanns en gång en tjej som va glad, hon skrattade hon log och hon pussade på hennes pojkvän.

Man kan ju undra, vad beror det igentligen på? Man kan fråga sig själv hur blev det såhär vart fan försvann självkänslan? För mig är svaret du. Du tog den med dig. Vet att det inte är sant men ibland när jag tänker på det finns det bara ett svar, jag var inte bra nog, du var inte stolt nog, det var mitt fel därför är du borta. Borta är du ju i för sig inte men mitt förtroende för dig är klart borta. Även om jag vet att det inte är sant att jag inte duger så kommer tanken upp i huvet när jag ska visa alla att jag duger. Jag har liksom dig att leva upp till därför tvekar jag. Vet hur jävlans bra du var och är och om jag inte lever upp till dig kanske den där lilla biten av ånger i dig försvinner och du glatt och nöjt går vidare och säger, det var värt det, hon duger inte. Fan, det är inte så. Men om jag inte ska gå runt och undra vidare vill jag ha ett svar. Vad var anledningen till att du inte finns för mig mer?

Finns inte mycket jag vet. Kanske inte finns mycket jag känner. Förutom att jag är förvirrad. Men om vad? Känns bara konstigt, alltihop. I sånna här stunder finns det inget att göra förutom att stänga in sig i sitt rum och dränka sig med Coldplay eller The fray. Men en sak som skulle hjälpa är att veta att allt kommer bli bra. Men det kan man inte veta. Därfär måste man leva i nuet och skita i om allt löser sig. Men det gör det ju, eller?

Tänk att springa runt och leka, äta allt du tappar på marken och skratta konstant? Tänk att bara få skrika och gråta värt du än är när du vill. Tänk att bara va...

Kroppen värker, huvudet dunkar och halsen bränner. Tårarna bildas i ögonen men börjar aldrig rinna. Vet inte om dom bara är slut eller om jag bara inte låter mig själv vara svag. Men att inte vara svag betyder kanske inte riktigt att man alltid måste vara på topp, för då låtsas man ju egentligen bara att man är nåt annat vilket är ännu svagare.

Jag behöver inte skrik. Jag behöver inte gråt. Därför ringde jag dig idag. Två veckor va länge utan att få höra din röst. Även om meningarna va dom samma. Du sa att jag inte skulle ha skuld känslor för jag inte ville prata med dig. Sen fick jag höra att du var desperat. Att du inte trodde att jag skulle vilja prata med dig igen. Vilket var min plan.

Orkade inte idag. Allt blev bara för mycket.