Känner mig som värsta psychfallet som måste ta allt dag för dag för att orka. Och knappt ens orka det. Jag vill vara mig själv igen ! Det är vägen till det som jag tappar bort mig på. Den vägen som är så krokig att man bara går i en cirkel. Allt påminner mig om dig. Allt. Du behövde inte göra mer en le, ditt leende som är så perfekt det kan bli så var jag igång igen. Tre jävla timmar i sträck. Det finnd bara inte. Inte för mig som brukar vara den som håller om den som gråter, skrattar konstsnt och bara är glad.
Det ska bli bättre för varje dag som går. Inte värre.