Vet inte vad jag ska göra.

Vet inte vad som kan göra det bättre.

Vill så gärna hjälpa.

Igentligen fattar jag att jag hjälper med att finnas och jag tror på dig när du säger det.

Men det hjälper inte mig.

För i slutet av dan ligger du fortfarande i din säng och gråter.

Gråter och messar mig.

Där emot så när jag tänker på faktum att det är mig du messar känner jag världens värma.


Sen tänker jag på att du behöver messa mig och då känns det som världens is berg i hela kroppen.


Älskar dig. Du förstår kanske inte det så mycket som du borde.


Men vi klarar det. Du&Jag

(Inlägget är skrivit till två olika personer, men orden passar in på er båda två)