När man förlorar nån man älskar, oavsett om det är en familjemedlem eller ens bästa kompis känns det som en liten pusselbit ur en bara lossnar. Lossnar och vandrar bort. Även om man nekar det själv så hoppas man alltid att den pusselbiten ska komma på plats igen, hitta tillbaks. Ibland gör dom det, ibland inte. Och dom som kommer tillbaks gör man allt för att inte sabba upp det med igen. Men sen så kommer nån in i ens liv, nån man har jättekul med men ibland går det lite långt. Man känner inte igen sig efter ett tag och tillslut blir det bara fel. Det finns ingen att skylla på förutom sig själv. I ett sånt läge är ordet "nej" värt guld, om man inte kan säga nej sabbar man allt.