Det är så jävla lätt att bara springa iväg. Ha det bra i några dar och känna känslan närmast till lycka. Men tyvär kommer det man jagas av fram till dig. Och då är du fast.

Första skoldagen idag... Menar inte att låta som världens själmords benägna olyckliga människa nu men är så jävla trött på allt skit. Obeskrivligt trött. Saknar dig jag inte borde sakna, saknar den jag haft vid min sida så länge jag vet, vet att jag har kvar personen men känns ändå som personen är längre bort nu. Eller så är det bara jag som är längre bort från vekligheten.

fan vilket vrak jag är .