Tänk er att ha någon som man inte kan få ut ur hjärnan, nån som betyder så pass mkt mer än personen fattar själv, nån som man inte egentligen borde älska. Som om man var helt fast i en liten låda som inte går att komma ut ur. Det ända man vill är att slå sönder lådan och springa bort, långt bort.
Vafan, det är ingen idé att försöka förklara hur jag känner för dig för vad spelar det för roll? Du känner dom här känslorna för en annan.
Din vänskap betyder däremot mkt mer än dom andra jäkla känslorna. Så för i helvete lämna mig inte. Snälla...?
Bryr mig inte om resten, vill att du ska vara glad. Men om det betyder att du inte ska snacka med mig, om det betyder att vi ska gå separata vägar för det blir för skumt så kan jag inte va glad för din skull även om du är glad. Så långt kan jag inte gå, skulle vilja kunna men jag kan inte. Vilket också visar hur jag känner.
Jag har fällt många tårar, du är kanske inte ens värd tårarna? Blir så irreterad på mig själv att jag känner som jag gör men vad ska jag göra åt det då? Finns inget att göra . Men det här ska ta slut!!! Orkar inte.
Måste komma över dig. Måste, måste, måste. Men varje gång jag tror att jag har du ser jag dig, du kramar mig och jag bokstavligen dör inuti.




                               "My new favourite thing to do, is wasting my time on a bum like you"