Det som jag är mest rädd för nu är att bli besviken. Igen . Att falla för dig och sen bli krossad, eller krossa mig själv. Därför tvekar jag. Så jäkla jobbigt att inte veta hur man känner. Man blir så förvirrad.
Att sitta och göra alla möjliga planer över hur bäst det skulle kunna va, hur mysigt vi alla skulle kunna ha, det är väl faktist inte så jäkla smart? Fär så blir det väl bara inte. Eller? Kan det bli så? Vill tro på att det kan bli det men orkar inte mer tårar, bråk och krossade hjärtan. Allt jag vet är att jag gillar dig skit mkt. Och det finns ingen tvekan på att du typ är den sötaste människan som finns. Men får ignorera det nu, för stunden iaf.
Plus att hur vet jag ens att det skulle kunna bli så även om jag skulle vilja, jag menar varför skulle du av alla människor tänka på mig.

Men sen kommer tanken, är det här bara ett till sätta att springa bort från verkligheten av att jag inte kan släppa dem andra personen...? Orkar inte springa, är trött på att spinga. Men orkar inte falla heller om det blir skit utav det.

"Skit i det bara Matilda, tyst bara tyst..."