Gud va ihop kört saker kan bli ibland. Känns som man är totalt fast. Ingen väg ut..? Vet inte ens om jag mår skit längre eller om det har gått så pass långt förbi det så jag inte vet nånting. Vet bara att nåt inte är rätt. Det fattas nåt. Just nu är den ända anledningen till att jag går till skolan varje moron att jag får upp hoppet om att du ska le åt mig, säga nåt eller som idag vända dig om, lägga märke till mig och krama mig. Resten vill jag helst bara rymma ifrån. Men det kan jag inte för skulle hata mig själv jäkligt mkt då. Kan inte lämna dig och kommer inte göra det heller... skulle bara bli värre.
Så nu, nu blundar jag igen. Försöker se det posetiva i det hela och försöka vara glad. Det är inte det lätta, men vad är det rätta då...?