Det känns som allt snurrar. Det känns som allt bara snurrar och snurrar. Eller det känns som jag snurrar, och aldrig kan sluta. Som om jag väntar på att bli ledd in den riktnigen jag är meningen att gå in i.
Dans... Musik...?... Mina drömmar, dom är allt jag vetat hela mitt liv. Vill prestera så himla mkt men känns som jag aldrig kommer klara det. Vad vill jag med allt? Vill jag bli som alla andra i familjen och få ett skivkontrakt i 18 års åldern eller vill jag stå där framför speglarna med massa lärande barn bakom mig och lära dom det jag kan. Är bara 13 år... men nu känns allt så himla mkt närmare och vill bara kunna fokusera på nåt.
Låtarna bara forsar ut ur mig, achorden blir mer och mer avanserade. Gitarren kommer fram igen och känslorna kommer ut. Dans då? Känns som jag verkligen suger just nu. Jag har viljan, men har inte kunskaperna. Känslan har jag. Men resten då?
Asså varför kan jag inte bara drömma om en kontorstål och en data skärma istället? Mend et vill jag ju nt heller. Vill betyda nåt, vill bli bra.
Men mest av allt vill jag att människor ska veta att jag är bra. Vill få höra det ärliga, vill få höra att jag är bra om jag är det. Vill få höra att jag suger om jag gör det så jag bara kan... lämmna det?
Vem är jag, vad är det här, vad vill jag? Det jag kan har jag för det mesta lärt mig själv. Och hur ska jag då veta om det ör bra eller inte. Vill att nån ska höra! Nån eller några som jag litar på, vet redan vilka det är men ändå måste jag få upp modet.

Det börjar med en turné buss som leder till en scen och atograf signeringar, det leder till en skola av ens drömmar, som leder till tankar och ångest. Det ska bli nåt av mig! Men vad?

vill nt bli som dig, du va min dröm. att va som dig vad min dröm. sen levde jag i motsattsen till en dröm och levde i konsekvenserna helt plötsligt.