Jag älskade dig jag litade på dig, du var min jag var din. Allt du sa, va det bara en lögn? Men varför ens slösa din tid på mig om du inte behövde mig. Trodde på dig.
Vet att du är ledsen, men det ger dig ändå ingen rätt att uttnjytja mig och alla andra. Det läskiga är att till och med nu kan jag inte släppa taget om dig. Saknar dig redan mer än ord kan beskriva...
Men dom orden gjorde så sjukt ont. Som om "menar du det verkligen?" Väntar på dagen du ska komma till mig som du brukar göra, krama mig bakifrån och gräva ner ansiktet vid nacken. Vill inte förlora en vän. Men om det va det här som va hela grejen var du verkligen en vän då? Nåt var du iaf, eller...?
Men skit i det nu, inge mer M&K, inge mer sanning tills 2 på natten.

Why do i have to love you so?