...är för mig en av dom jobbigaste sakerna som existerar. Speciellt när man inte kan göra något åt det. Att ha så lågt själförtroende att man verkligen behöver nån som säger hur älskad man är och hur mkt man behövs regelbundet kan vara liksom ända sättet att klara av allt. Men sen när man känner att det fattas ibland, att det är nån som betyder mer för den personen som betyder mest för dig, även om det inte är så, det är det jobbigaste. Sen känner man säg så jäkla hemsk att man har dom tankarna och känslorna. För allt man vill är att den personen ska må så bra som möjligt så man borde inte behöva tänka så. Men... va? Det är väl ändå inte rätt?
Om den personen behöver en så mkt som den säger borde väl också du själv behöva må bra. Eller...?