Det hjälper inte att vara arg på dig, det hjälper inte att hata dig, du kommer inte komma tillbaks för det. Om jag ens vill det. Men vill ha det som förut. Eller? Men jag är en sån människa som är glad om dom som står mig nära är gladare, om du är glad vet jag inte ett skit utav men när jag ser dig där uppe och ser vad du stack för så ser jag att där är du iaf glad. Känner dig bra nog för att se att det inte är fake. Men du har ändras, totalt och det är det som gör mig så arg. Ibland känns det som allt kommer bli bättre om jag bara får skrika ut allt skit som har samlats inuti mig men det kommer inte änra faktum om att jag saknar dig. Ibland hatar jag dig men jag har inte gått en dag utan att fortfarande sakna dig. Fast det kanske inte är så konstigt. Vissa säger att jag har en jävlans tur och inte borde klaga, träffar ju dig ibland i nån timme eller till och med nåt dygn men då måste jag säga hejdå ännu en gång. Tanken och bilden på att du går igen, bilden på mig när jag står i fönstret och kollar hur du blir mindre och mindre medans du går kommer tillbaks. Om jag skulle slippa dom bilderna kankse det skulle bli bättre, men det betyder att jag aldrig skulle se dig igen. Så nej, fan sluta säg att jag har tur. Tycker inte synd om mig själv eller nåt sånt men det är inte bättre. Skulle göra allt för att få det som vissa andra har det och inte behöva säga hejdå. Men då kommer skuldkänslorna och ännu mer saknad...

saknar du verkligen mig...?