Hatar att behöva undra om det kommer bli som förut igen. Hatar att behöva vänta. Du säger en sak men menar en annan. Och ja jag kanske är stark och kan ta det utan att brya ihop men man blir bara svagare av att behöve va stark hela tiden och ärligt talat vill jag inte behöva va stark. Har börjat erkänna för mig själv att jag saknar dig mer än något annat och att jag inte orkar mer. Det spelar ingen roll hur mkt jag försöker förklara men man kan inte fatta om man inte lever i den. Jag kom närmare dig än jag brukar kunna komma människor, antingen va det bara jag som inbillade mig att du brydde dig eller så är det bara den där tuffa sidan som kommer fram på dig.
Men jag orkar inte, är helt fast. Det är upp till dig nu, men för i helvete säg bara hur du känner.
I'm over it .