Jag har varit arg, ledsen och allt annat på dig i över 3 år nu. Har inte kunnat släppa det och jag går alltid runt och undrar varför? Varför mår jag så skit för det mesta, varför är jag som jag är och varför fattar jag inte? Men det kanske är så att det fortfarande är du? Du som gjort så det är så här, men ändå att jag inte kan släppa det och bara skrika åt dig. Tanken får mig att rysa av längtan tills den dagen jag kan det men ändå får den mig att få tårar i ögonen av rädsla. Sitter fortfarande här och väntar på att du ska komma med en anledning till varför du gjorde som du gjorde. Det kommer säger du men vafan. Varför ska jag behöva vänta på att du ska få upp godheten och styrkan att betätta varför du förstört allt?
Du stack för att du ville göra vad som gjorde dig gladast, även om du inte säger det så känner jag dig väl nog att fatta att det va därför. Jag ser dig där uppe, med din gitarr och ljuset på dig och det där leendet du bara får när du står där, tro mig jag fattar det finns ingen annan känsla som den men vafan finns jag för då? Om du älskade det så jäkla mkt varför finns jag? I din värd på nåt sätt känns det som jag inte riktigt gör det heller. Spelar ingen roll hur mkt jag försöker få dig att veta vem jag är men ändå är det alltid nåt annat viktigare.
Men det ändrar inte faktum att jag älskar dig, på nåt sjukt sätt, och vill att du ska va glad så stå där och va den du är, men för i helvete kan du inte bara låta mig gå vidare. Försvinna...?

Fär jag orkar inte gå runt och vänta .