Eller nej det kanske är du som är en förvirrad jävel, men ändå jag är inte heller så klar. Kan ju inte ignorera faktum att jag blir glad när jag för ett mess av dig eller när du ringer men sen kan jag inte ignorera att jag mår dåligt av det och att det känns så grymt fel. Att det känns fel är jag ändå rätt glad över för det visar att jag fortfarande är en hyfsad människa. Fattar verkligen inte varför allt måste hända på en gång, man får fan världens chock ju... Men eftersom vi gått igenom så sjukt mkt kan jag inte bara ignorera det. Det skulle också va fel. För som jag sagt har jag alltid kanske haft dig i baktankarna. På nåt sätt. Men det får bli som det blir nu.